Bödeln Jacob Gyll och dödsstraff under 1800-talet

Bonusmaterial

Du hittar poddavsnittet på Spotify. Det är 45 minuter långt.
Det går också att lyssna HÄR.

I det här podcastavsnittet tar vi rygg på bödeln Jacob Gyll för att få veta mer om dödsstraff under 1800-talet och om vad dokument och föremål kan berätta. Utifrån Gylls uppdrag som skarprättare/bödel får vi också syn på en omvälvande tid.

Programledaren Anna Sténs sätter sig i bilen med museipedagog Mattias Johansson, som gjort efterforskningar om Jakob Gyll och hans offer. Gyll halshögg åtminstone 13 personer i norra Norrland, och de besöker två av platserna där det skedde; Röbäck och Johannisfors. De dömda var Johan Natanaelsson från Hössjö och Lina-Stina Andersson från Bullmark. 

Mattias har hittat ledtrådar i kyrkböcker, domböcker, sockenstämmoprotokoll och gamla tidningar. Jacob Gylls arbetsredskap, två skarpa bilor, finns bevarade i Västerbottens museums stora föremålsarkiv i Hörnefors. Dit åker Mattias och Anna för att titta närmare på bilorna tillsammans med Lars Trygg, som arbetar med museets samlingar. 

Avsnittet avrundas vid ett rött hus på Backen i Umeå, där Jacob Gyll levde sina sista år. Familjen – Jacob, hustrun Maja Greta och fyra barn – hade förmodligen haft det ganska knapert eftersom Jacob extraknäckte som bödel vid sidan av sitt arbete som kyrkovaktmästare. 

Jacob Gyll var verksam från 1836 och inpå 1860-talet. Det är en period med stora förändringar, vilket också avspeglar sig i avrättningarna. Från att ha varit något av ett skådespel blir dödstraffet så småningom mindre offentligt. Men det avskaffas inte förrän 1921.

Anna Sténs, Mattias Johansson och Lars Trygg. Foto: Erica Dahlgren.

Jacob Gyll i arkiven

Här ser du exempel på arkivmaterial som Mattias Johansson använt sig av i sitt detektivarbete.

En flyttningslängd visar att Jacob Gyll föddes i Vasa, Finland, år 1791 och att han kom till Sverige och Västerbotten år 1813. Enligt samtida rykten ska ha han tidigare ha varit soldat, men när den 24 åriga Jakob kommer till Umeå skrivs han in som ”dräng” i inflyttningsboken. Utdrag från kyrkobok i Umeå landsförsamlings kyrkoarkiv/Riksarkivet Härnösand.
Husförhörslängd från 1834. I kyrkböckerna kallas Jacob Gyll för ”profoss”, men här har han också fått titeln ”Bödeln”. Profoss används ibland som en synonym till bödel, men det är inte riktigt samma sak. En härads- eller sockenprofoss utförde vissa polisiära uppgifter som att övervaka fångar, fungera som indrivare, tjänstgöra som ordningsvakt samt utdela spöstraff. Men profossen utförde, åtminstone under denna tid, knappast några avrättningar. Däremot kunde profossen i teorin bistå en bödel eller finnas till hands för att säkerställa ordningen vid en avrättning. Kanske hade Jacob Gyll och Västerbottens tidigare bödel Olof Häll mötts å yrkets vägnar? Kanske var det på det viset som Gyll kom att ta över tjänsten efter Häll? Utdrag från kyrkobok som finns i Umeå landsförsamlings kyrkoarkiv/Riksarkivet Härnösand.
”Platsannons”/kungörelse från april år 1836:
”Som skarprättare Olof Häll den 14:de innevarande månad aflidit. Så äga hugade sökande till den ledigblefne skarprättaretjänsten, sig härstädes anmäla, inom en månad eller Trettio dagar härefter. LandsCancelliet i Umeå den 18:te april 1836.”
Det var alltså Västerbottens bödel, Olof Olofsson Häll som avlidit. Han hade varit länets bödel sedan 1827, vid sidan om sin huvudsakliga syssla som bonde och nybyggare i trakterna nordväst om Skellefteå. Nu behövdes snabbt en ersättare till den vakanta platsen. Mannen som fick tjänsten var Jacob Gyll. Västerbottens läns allmänna kungörelser/Digitala samlingar Umeå universitet.

Gylls avrättningar

Avrättningarna blev under 1800-talet allt färre. Under Gylls första tio år i yrket avrättade han nästan en person om året, men under hans sista tio år i tjänst behöver han bara använda yxan vid två tillfällen.

1836 Nils Petter Sandström från Storkåge blir den siste att avrättas på Bureheden, Skellefteå. Nils Petter hade strypt sin hustru.
1837 Henrik Henriksson Reinholt avrättas för ett brutalt rånmord på en mor och dotter i Kukkola. Han sitter länge häktad i Piteå men avrättas i socknen där mordet begåtts, där han också får träffa en ”uti finska språket kunnig prestman”.
1839 Lina-Stina Andersson döms till att mista högra handen och huvudet för att ha dödat sitt barn. Hon avrättas i Johannisfors, utanför Sävar. Hennes kropp bränns sedan på bål.  Detta ”skärpta dödsstraff”, dvs avrättning under särskilt vanhedrande eller smärtsamma former, förbjöds två år senare. 
1841 Nirpin Jouni, Talma lappby, halshuggs i Jukkasjärvi för ett rånmord begånget utanför Kurravaara.  
1842 Olof Salomonsson, dräng från Älgsjö, avrättas i Åsele för ett rånmord han begått i samband med vintermarknaden.
1845 Pehr Olsson från Nordsjö avrättas i Levar för rån, mordbrand och mordförsök.
1845 Sven Svensson avrättas i Galasjö för att ha mördat sin hustru och deras sju barn.
1845 Jon Jonas Pehrsson avrättas i Vännäs för mord på sin gravida hustru Greta Stina Olofsdotter.
1846. Anders Gustav Jonsson från Flurkmark avrättas för mord på Röbäcks avrättningsplats.
1851 Johan Andersson och Johan Höglund från Gnarp avrättas för ett rånmord de gemensamt planerat och utfört på en före detta anställd dräng.
1853 Johan Natanaelsson från Hössjö avrättas i Röbäck, Umeå, för mord på sin svärfar. Bakgrunden var en större penningskuld.
1853 Torparen Johan Wiklund avrättas i Levar, Nordmaling, för mord på sin hustru. 
1860 Sara Zetterlund från Nora och Jonas Jonsson från Själevad avrättas utanför Kallbäcken, norr om Sundsvall. Sara dömdes för giftmord på sin make, och Jonas dömdes för ett rånmord. De båda kände inte varandra, men avrättades samtidigt.

Göteborgs-Posten refererar onsdagen den 28 november 1860 om ”En dubbel avrättning” utanför Kallbäcken, norr om Sundsvall. Jacob Gyll höll i bilan när Sara Zetterlund, Nora och Jonas Jonsson, Själevad halshöggs. GP återger en skildring från Sundsvallsposten.

HÄR kan du läsa mer om Avrättningsplatser i Västerbotten (se sid 52).

”Jacob Gylls yxor är lite mystiska”

Till skillnad från andra bödlar hade Jacob Gyll sina egna bilor. Han lånade dem inte från sin arbetsgivare, länsstyrelsen, som brukligt var. Mattias Johansson berättar mer om det:

Gylls båda yxor kom att förvaras i det gamla tingshuset på Backen efter hans död. Så småningom hamnade de på Västerbottens Museum. Du kan se fler bilder i museets föremålsdatabas genom att klicka på bilderna.

Sä här ser det ut i föremålsarkivet i Hörnefors, i den avdelning där skidor förvaras. Foto: Petter Engman/Västerbottens museum

I Västerbottens museums databas kan du hitta väldigt många och olika föremål – och fotografier och konst!

Var finns Gylls guldbila?

Några foton eller målningar av Jacob Gyll finns inte. Men utifrån nedtecknade vittnesskildringar kan vi ana att ”Gammel-Gylln”, som han ofta kallades i folkmun, såg ganska alldaglig ut. En nybyggare från Dajkanvik beskriver honom som ”en liten gråhårig man, som såg ut som en vanlig gråbonde”. Ett annat samtida vittne beskrev Gyll som ”… ful, men god att tala med och klädd i enkla vadmalskläder. Hans enda tjänstetecken utgjordes av en liten guldring i högra, och en större sådan i vänstra örat. I denna ring hängde en liten guldbila.”
Av bouppteckningen efter Jacob Gyll framgår att en av de tre sönerna, Gabriel, fick ärva guldörhängena. Vart kan de sedan ha tagit vägen? Mattias och Anna funderar:

En omvälvande tid

Jacob Gyll verkar under delar av ett århundrade när det händer mycket inom många områden – ekonomiskt, socialt, administrativt och tekniskt. Folkskola, näringsfrihet, järnväg, tidningar, telefon, tvåkammarriksdag, gatlysen… Listan kan göras lång. 
HÄR kan du läsa mer om 1800-talets Sverige.

Mellan 1750 och 1900 ökade Västerbottens befolkning från 16 000 till nära 144 000. Samtidigt skedde en väldig nyodling – från 6 000 hektar 1805 till 83 000 år 1900. Västerbotten var då landets mest utpräglade småbrukarlän. Nybyggarkolonisationen pågår under hela seklet. Men under 1800-talet hade andra näringar börjat etablerat sig, framför allt större sågverk. Jacob Gyll arbetade på sågen i Baggböle, som så småningom flyttades till Holmsund. 
HÄR kan du läsa om de många sågverken i Västerbotten.

På 1800-talet är också flera järnbruk i drift i Västerbotten t.ex. i Olofsfors och Robertsfors. I Johannisfors, som vi besöker i poddavsnittet, var bruket igång 1798–1808 och 1821–1882.
HÄR finns läsning om västerbottniska bruk.

Baggböleforsen omkring sekelskiftet 1900. Delar av gamla sågverksanläggningen i Baggböle syns i bakgrunden. Foto: Folkrörelsearkivet i Västerbotten.

Kustlandsvägen

I poddavsnittet färdas Anna och Mattias till platser som ligger vid gamla kustlandsvägen – Röbäck, Johannnisfors och Hörnefors. Det hörs på namnet var vägen gick, men här finns lite mer information om vägen, hämtad ur Norrländsk Uppslagsbok.

Kustlandsvägen, den äldsta körbara landsvägen längs Bottniska vikens kust. Föregångaren Norrstigen. Sammanband kustsocknarnas kyrkplatser och började utbyggas till körbar väg i samband med att gästgivarväsendet organiserades i början av 1600-talet. Omkring 1660 var vägen körbar norrut till Umeå och under 1690-talet färdigställdes den nordligaste delen. Vägarbetena föranledde nybyggnad av broar över några skogsälvar medan de större älvarna passerades med hjälp av färjor […]. Den äldsta kvarvarande träbron är Lejonströmsbron över Skellefteälven […]. Längs kustlandsvägen restes gjutna milhällar. Senare benämningar på samma vägavsnitt är Riks 13 och från 1962, E4.

Vad hände med dödsstraffet i Sverige?

Dödstraff var ganska ovanliga på 1800-talet, i alla fall i jämförelse med förr. När 1700-tal blev 1800-tal kom nya idéer om lag och rätt att få spridning, och fängelsestraff började ersätta många av de gamla dödsdomarna. Hängningar föll ur bruk på 1830-talet och ”skärpta dödsstraff”, dvs avrättningar som inkluderade ett visst mått av tortyr och skändning av den döde, avskaffades 1841. Avrättningarna var offentliga ända fram till 1877. Efter det flyttade de in på fängelsegården, där någon av de då två kvarvarande bödlarna i riket utförde arbetet under mer stillsamma former. 

Sveriges sista bödel hette Anders Gustaf Dahlman. Han kallades riksskarprättare. Dahlmans sista avrättning skedde år 1910. Då användes en giljotin, för första och sista gången i svensk historia. Dödsstraffet avskaffades slutligen år 1921.

Jacob Gylls egen död

Jacob Gyll dör den 16 juli 1863. Någon dödsorsak anges inte i Dödsboken som förs av Umeå Landsförsamling. Han begravs på Backens kyrkogård.

Efter Gylls död fick Västerbottens län ingen ny bödel. Behovet fanns helt enkelt inte längre. Det var tio år sedan Gyll senast arbetade i Västerbotten (hans senaste avrättning några år tidigare genomfördes i Västernorrland). Om behovet hade uppkommit skulle förmodligen någon av de kvarvarande bödlarna söderut ha utfört avrättningen. När en avrättning ska ske i Ångermanland år 1866 skickas bödeln Anders Lund från Bollnäs för att genomföra den. Därefter avrättas inga fler människor i Norrland. 

”Mästermannen Jakob Gyll” i Dödsboken. Umeå landsförsamlings kyrkoarkiv.
Karta upprättad 1856 av J.A. Linder. Sju år senare begravs Jacob Gyll här någonstans. Ritningar angående kyrka och kyrkogård, Umeå landsförsamling, Riksarkivet Härnösand.

Länsmuseerna berättar

UR Samtiden har gjort en filminspelning av ett samtal som handlar om Jacob Gyll. Klicka på bilden så kommer du till filmen.

FAKTA LIVET I ARKIVET; BÖDELN JAKOB GYLL OCH HANS AVRÄTTADE NORRLÄNNINGAR

Programledare: Anna Sténs, chef Folkrörelsearkivet i Västerbotten.
Medverkande: Mattias Johansson, museipedagog, Västerbottens Museum, Lars Trygg, museitekniker/föremålsantikvarie, Iréne Gustafson, projektledare. Bybor i Johannisfors.
Produktion: Demokratiska arkivet (personal vid Folkrörelsearkivet i Västerbotten och Västerbottens museum) tillsammans med Erica Dahlgren, poddproducent.