Steppar-Jerkers brott, del 2.
Med pressen och polisen i hälarna

Bonusmaterial

Du hittar poddavsnittet på Spotify. Det är 43 minuter långt.
Det går också att lyssna på HÄR.

Den här följetongen i tre delar handlar om en verklig kriminalhistoria som utspelade sig i Västerbotten i november 1935. Den inleds med en blodig händelse i Österjörn, vilken fick många västerbottningar att bli rädda och nu började myterna att frodas, som fortfarande lever kvar. Utifrån arkivmaterial och intervjuer får poddlyssnaren veta mer om det brott som begicks och följa vad som hände med offret – men framför allt med förövaren. Via arkivmaterial kommer vi nära de inblandade, olika platser i länet och landet, men också tiden för brottet.

Del 2 handlar om brottslingens nästan veckolånga flykt undan polisen. Tidningar som arkivkälla får stor uppmärksamhet, men framför allt som nyhetsförmedlare vid den här tiden. Med hjälp av medieforskare får vi veta mer om brottsjournalistik på 1930-talet. Vid ett arkivbesök dyker den misstänkte upp på annat än suddiga tidningsbilder och vi får veta mer om hans advokat.

Här bjuder vi på sådant som inte fick plats i avsnittet eller som helt enkelt är fint att lägga till för att ytterligare sätta in berättelsen om Steppar-Jerker i ett sammanhang.

• 

• 

• 

Västerbottens Kuriren 12-14 november 1935.

Om polisbilar och sirener

Mer om 1930-talets tidningsjournalistik – layout, etik och etnicitet

• 

• 

Hur gick det till när Nordin gav upp? VK rapporterar den 15 november 1935:

För Västerbottens Kurirens utsände medarbetare berättade Johan Jonsson under natten om hur det gick till, då Nordin kom in till honom och så småningom lät sig infångas av polisen. Vid 10-tiden på kvällen kom en drypande våt och huttrande man in i stugan och hälsade go´afton. Johan Jonsson kände genast igen honom från tidningarna, men sade sig inte ha blivit rädd.

– Jag håller på att frysa ihjäl, och jag måste få någonting varmt i mig, sade främlingen.

Johan Jonsson och hans hushållerska Maja Fällman från Järnäs togo saken lugnt och läto Nordin berätta, hur denne varit inne i närmaste granngård, där förresten en bror till Jonsson bor. I gården fanns det så mycket folk inne, att Nordin inte vågat stanna kvar. Det var också från den gården, man skyndade till telefonväxeln för att underrätta polisen. Johan Jonsson säger sig också ha berättat, att så skulle ske. Strax efter det att Nordin kommit innanför dörren, hade Jonssons broder anlänt och förvissat sig om att Nordin stannade. Brodern vände omedelbart utan att säga ett ord, och Johan begrep genast, att nu var det fråga om att slå larm hos polisen.

Fru Jonsson satte en panna på spisen och värmde upp mjölk, så att den frysande främlingen skulle få lite inombords. Nordin var inte ett dugg nervös, men han satt långa stunder med huvudet i händerna, suckade förtvivlat och syntes försjunken i dystra meditationer. Han drack den varma mjölken och åt något litet av den gröt som sattes fram. Men det föreföll som om aptiten fattades, och det syntes att han var överväldigad av trötthet. Tillslut bad han också att få nattlogi i gården. Måhända hade han sina aningar om vad som skulle komma att ske, ty han förklarade, att han ämnade betala för logiet och tillade sarkastiskt:

– Om inte jag betalar, så kommer väl någon annan att betala för mig.

Fru Jonsson bäddade upp en soffa i köket, och Nordin gjorde sig beredd att för första gången på en vecka slumra på mjuka bolster. Han klädde av sig invid spisen de våta plaggen, från vilka det formligen rann vatten. Så bad han att få sina sår ombundna. Fru Jonsson var den barmhärtiga samariten och pysslade om honom så gott hon kunde. Bandagen togos av och det slog henne, hur obetydliga dessa sår egentligen var. Hon tyckte att det knappast var någonting att jämra sig över för en stor, stark karl. Men han fick nya bandage. Under tiden berättade Nordin, om huru han ramlat ned i ett kärr uti skogen, så att han blivit våt ända upp till halsen. Vattnet var isande kallt och han hade frusit, så att tänderna skallrade.

Just som Nordin skulle gå till sängs, kommo poliserna in. Nordin stod vid spisen med ryggen mot dörren, sysselsatt med att taga av sig de sista plaggen. Nordin reagerade inte ett dugg när dörren öppnades, han vände inte ens på huvudet, då han hörde att flera män trädde in. Orörlig och kall stod han kvar. En av konstaplarna rusade fram och kastade sig blixtsnabbt över honom bakifrån, ryckte armarna bakåt, så att de kommo på ryggen och bröt Nordin baklänges i ett jiujitsi-grepp. Nordin jämrade sig högljutt och klagade över att det gjorde ont.

– Inte är jag väl så usel, att ni behöver behandla mig så här. Om ni släpper händerna, så skall jag själv taga på mig kläderna, sade han.

Men kriminalkonstaplarna äro inte att leka med, och det var fåfäng vädjan, ty de släppte honom icke. Han fick på sig en rock och handbojor knäpptes på honom. Nordin gjorde hela tiden intet försök till motstånd.

– Det är det samma nu hur det går, sade han. Hade jag varit ute i natt, så hade jag i alla fall frusit ihjäl. Det gör det samma. Jag ger mig.

Och på ett par tre minuter satt han i polisbilen och susade mot polisarresten i Nordmaling, där han sattes in och bevakades av tre konstaplar, tills det vid 3-tiden bar iväg till kronohäktet i Umeå.

Bildsköne Bengtsson och Tatuerade Johansson

Leif GW Persson om samtida brottslingar

Se filmen om Bildsköne Bengtsson och Tatuerade Johansson – fem minuter som med rörliga bilder tar oss till 1930-talet!

Erik Nordin och hans advokat

• 

• 

• 

FAKTA OM LIVET I ARKIVET, STEPPAR-JERKERS BROTT, del 2

Programledare: Anna Sténs, chef Folkrörelsearkivet i Västerbotten.
Medverkande: Marianne Folkedotter, berättarantikvarie, Västerbottens museum. Robert Herrala, Nordiskt Berättarcentrum. Merja Ellefson, mediaforskare Umeå universitet, Göran Larsson, arkivarie, Umeå universitet.
Ljudillustrationer: Bland annat från Sveriges Järnvägsmuseum. Tack!
Produktion: Demokratiska arkivet (personal vid Folkrörelsearkivet i Västerbotten och Västerbottens museum) tillsammans med Erica Dahlgren, poddproducent.