Kategori: Ur samlingarna

Seth Karlsson från Fjäderbäck har skrivit dagbok större delen av sitt liv och i dagboksanteckningarna som sträcker sig från 1952 till 2021 får vi följa en småbrukarens hårda strävan, men också hans tankar om livet i stort. Seth är som 13-åring med om när gården där han växer upp får elektricitet, och får senare även uppleva hur indragning av kommunalt vatten underlättar vardagen. Det handlar om både arbete och fritid – om jordbruk, skogsbruk och längtan efter att träffa en käresta… Om självförtroendet som inte alltid räcker till, och om betydelsen av byns idrottsförening, om dansen och senare familjelivet.

Bland de cirka 180 leveranser som inkommit till Folkrörelsearkivet under året, finner vi också Seth Karlssons personarkiv. Sida efter sida med dagboksanteckningar. Ibland korta noteringar, ibland längre stycken om en norrländsk småbrukares strävsamma liv, där vi får följa både den fysiska och den inre känslomässiga kampen. Dagböckerna har legat till grund för två artiklar författade av Åke och Marianne Forsgärde, som under året publicerats i Nättidskriften Västerbotten förr & nu. Artiklarna och inlämnandet av dagböckerna till Folkrörelsearkivet har skett efter önskan av Seth själv, som idag är 97 år. En riktig skatt för framtida forskare som vill ta del av anteckningar från ett liv i en tid under stor förändring!

Seth Karlsson föddes 1927 och växte upp på gården Forsgärdan, en enskild gård längs efter Sävarån mellan Sävar och Bullmark. År 1944 när Seth var 17 år flyttade familjen till Fjäderbäck, också det inom Sävar socken. Familjen bestod då av Seth, hans föräldrar och tre helsyskon. Seth arbetade åt sin far i jord- och skogsbruket, med undantag av året 1947 då han gjorde militärtjänst. Som 24-åring övertog Seth gården, föräldrarna bodde kvar men flyttade upp på övervåningen, och det var i samband med detta som Seth började att skriva dagbok. Seth skriver: ”Den [dagboken] kan bli läsvärd för mig längre fram i tiden, om man får leva”. Och visst är vi glada att han började skriva!

Artiklarna om Seth går att läsa på www.nattidskriftenvasterbotten.se
Del 1: En norrländsk småbrukares levnadsbeskrivning – Del 1
Del 2: En norrländsk småbrukares levnadsbeskrivning – Del 2

När man söker på Jörn i Folkrörelsearkivets databas får man 123 träffar. Det talar för att Jörnsbygdens innevånare inte är något undantag när det gäller att engagera sig på fritiden. Precis som övriga västerbottningar har man jobbat för en bättre framtid och fritid. Ett stort och fint arkiv som finns hos oss på Folkrörelsearkivet är Jörns folketsparkförening u.p.a, med 5,5 hyllmeter arkivhandlingar.

Föreningen bildas 1932 och vi kan följa utvecklingen i protokollen redan från start. I fastighetshandlingarna ser man att planering av folketshus satte igång omedelbart när föreningen bildas. Bland dokumenten finns kostnadsberäkningar, köpeavtal, entreprenadkontrakten som tecknades och besiktningsprotokoll med mera. Bland ritningarna finner man också förslag från Skellefteå reklam på neonskyltar för biografen.

Biografen blev nog fort populär bland Jörnborna. Biljettredovisningen i arkivet visar att man hade filmvisningar redan 1937, och fram till 1953 finns det redovisning av biljettförsäljningen. I filmförteckningsboken ser man vilka filmer som spelades och när. Till exempel ”En hjältes liv” med Gary Cooper och Signe Hasso i huvudrollerna, som gick upp på vita duken i oktober 1945.

Obs! Filmaffischen är hämtad från Svenska filmdatabasen: En hjältes liv (1944) – SFdb (svenskfilmdatabas.se) Upphovsperson: Jarmo Sundman.

Övriga bilder kommer ur Jörn folketsparkförening u.p.a.s arkiv.

Vi får löpande in leveranser av olika slag till arkivet, alla intressanta på sitt sätt men vissa mer speciella än andra. Som i början av juni när 96-åriga Siri Lindgren kom förbi arkivet med en pärm med brev.

Hösten 2010 besökte Siri oss tillsammans med ett tiotal gamla kurskamrater – några av de 30 kvinnor som 1950 tog examen från Umeå folkskolelärarinneseminarium – de lämnade då in en tjock pärm med brev som de skrivit till varandra genom åren. Pärmen hade sedan mitten av 1960-talet fått vandra mellan kvinnorna och fylldes med uppdateringar om livet där och då, lärarinnorna hade spritts över hela Sverige men höll på det här viset kontakten med varandra. 2016 gjordes en tilläggsleverans med ytterligare brev av Siri och pärmansvariga Solveig i Hjo.

Nu i juni 2023 kom så Siri ensam för att lämna de sista breven och göra bok- och pärmslut. Av de trettio kvinnorna födda åren 1926–1927 finns nu bara fyra kvar i livet, varav två drabbats av demens. Brevväxlingen hade avstannat och därmed skulle även resterande brev lämnas in, allt enligt tydliga instruktioner som följt med pärmen.

I samband med leveransen plockades den första pärmen fram ur arkivet i Siri fick läsa och minnas tillbaka. Vi tackar ödmjukt för ett unikt material som ger inblick i 30 kvinnoliv från starten av ett yrkesliv till livets slutskede.

Vinjettbilden överst föreställer Siri Lindgren på besök på Folkrörelsearkivet.

Den första IOGT-logen i Sverige bildades 1879 i Göteborg och fick namnet IOGT-logen nr. 1 Klippan. År 1882 bildades Skellefteås första IOGT-loge nr 125 Adlercreutz. Ordningsnumret talar om för oss i vilken ordning logerna bildats. Vår IOGT-NTO förening 125 Skellefteå, som fortfarande är aktiv, är alltså den ursprungliga första logen och var den 125:e logen som bildades i Sverige.

Carl Herman Engelbrekt Bäckström var den stora drivande kraften bakom bildandet och genomdrivandet av IOGT:s stora framfart i Skellefteå. Han var till yrket föreståndare på kronohäktet. Det var då beläget på Sunnanå. Man kan lätt misstänka att hans engagemang för ett nyktert leverne måste ha vuxit fram med det han fick bevittna och erfara i sin yrkesroll. Han var också ett föredöme när det gällde den demokratiska idén. Alla skulle känna sig välkomna i logerna. Gamla, unga, män och kvinnor. I logerna fick man en röst som räknades när man blev medlem. CHE insåg också att det var viktigt att starta loger i närområdena, inte bara centrala staden. Man hade ju inte så stora möjligheter att ta sig till möten som låg mil bort.

Man kan inte skriva om IOGT utan att berätta lite om det fantastiska Ordenshuset, också kallat Godtemplarhuset eller Boston (kärt barn har många namn!) som låg i korsningen Kanalgatan – E4:an i Skellefteå, där MAX nu ligger. Där byggdes den ståtliga och stora byggnaden upp år 1886. Dessvärre brann byggnaden delvis ner och man fick ta nya tag igen. Man hade redan från början tänkt sig en byggnad som inrymde teater, men det var inte ekonomiskt möjligt. Snart insåg man dock att det var en nödvändighet för att kunna fortsätta ta emot teatersällskap. 1911 stod utbyggnaden klar tack vare de insatser medlemmarna i logen kunde bidra med. Byggnaden revs 1962. Ritningar från 1911 finns att skåda i Ordenhusdirektionen 125, Skellefteås arkiv på Folkrörelsearkivet. 

Det här är en förkortad version av Elisabeth Wiklunds artikel ”Några av demokrations pionjärer – Nykterhetsrörelsen” publicerad i Skelleftebygden nr 1 2022 (Skelleftebygdens lokalhistoriska förenings tidning). Här kan du läsa hela artikeln : Skellefteåbygden

Vinjettbild: Från IOGT:s ordenshus, även kallat Boston, 1/3 1936. Foto: Abel J Tjernlund/Skellefteå museum.

Till första maj finns tillfälle att se på alla fanor som används i första maj-tågen runt om i länet. I Västerbotten är det dock nykterhetsrörelsen som har de flesta äldre fanorna/standaren och de dateras till senare delen av 1800-talet och framåt. Allt eftersom var det dock inom den fackliga rörelsen som tillkomsten av fanor var störst och fanor och standar har varit viktiga symboler för folkrörelserna – inte minst som uttryck för gemenskap och kampvilja. Hos Folkrörelsearkivet i Västerbotten finns idag mer än 200 fanor och standar bevarade! De kommer huvudsakligen från just fackliga och politiska organisationer, men också från bland annat nykterhetsrörelsen, idrottsrörelsen och religiösa organisationer.

I Västerbotten hittar vi de flesta äldre fanorna inom nykterhetsrörelsen. IOGT-Logen No 1509, Västerbottens Pärla, var verksam i Bureå mellan åren 1889 och 2014.

År 1988 gav Folkrörelsearkivet ut boken ”Fanor och standar i Västerbotten”, där ett urval av fanor och standar ur våra samlingar presenteras. Här kan du också läsa historien bakom den många gånger stora investering, som en fana var för en förening. Boken har digitaliserats och finns nu tillgänglig på Folkrörelsearkivets hemsida, du hittar den här: Standar och fanor – Folkrörelsearkivet i Västerbotten (folkrorelsearkivet.se)

För den som vill läsa mer tipsar vi också om Margareta Ståhls böcker. Hon har skrivit om fanor inom arbetarrörelsen och fackliga organisationer, bland annat i sin avhandling vid Linköpings universitet 1999: ”Vår fana röd till färgen”, och i boken ”Vår enighets fana” (1998). I en artikel på demokrati100.se skriver Margareta också om ”Rösträttsfanornas budskap”, den hittar du här: Rösträttsfanornas budskap | Demokrati100.se

Vinjettbild: Första maj i Umeå 2014. Foto: Folkrörelsearkivet i Västerbotten.

Västerbottens museum och Folkrörelsearkivet i Västerbotten har tillsammans producerat en dokumentärfilm som berättar om en företeelse som kanske inte är så bekant längre, men som var många barns vardag under första hälften av 1900-talet. Under närmare fem decennier på 1900-talet var de så kallade arbetsstugorna i Västerbottens inland tillfälliga hem för barn från fattiga familjer i väglöst land, som annars inte skulle kunna gå i skolan.

Idén om arbetsstugorna kom ursprungligen från feministen och filantropen Anna Hierta-Retzius i Stockholm redan på 1880-talet. Där var arbetsstugorna inrättningar dit de fattigaste arbetarbarnen kunde komma på eftermiddagarna, få tillsyn och lära sig vissa sysslor, medan stugorna i Norrland blev regelrätta bostäder för barnen under läsåret. Men också i de norrländska arbetsstugorna skulle barnen utföra olika sysslor vid sidan av skolan. Förutom att hjälpa till i arbetsstugans hushåll skulle de lära sig slöjdarbete. Barnen skulle fostras ”till gudsfruktan, arbetsamhet och rena seder för att bli goda, för samhället och hembygden nyttiga medborgare” som det står i stadgarna från 1925. Flickorna kunde fläta korgar, sticka, väva och sy, medan pojkarna band borstar och arbetade med träslöjd och skomakeri. Stiftelsen Västerbottens läns arbetsstugor startade upp sin första arbetsstuga i november 1909 i Vilhelmina och den kom åren därefter att följas av fler på andra orter i länet. Systemet pågick fram till 1950-talet då arbetsstugorna kommunaliserades och förvandlades till skolhem för elever med lång väg till skolan.

Filmen om arbetsstugorna bygger på ett gediget grävande i arkiven, men också på intervjuer med människor som bodde på arbetsstugorna. I dag är barnen till åren komna men minns ofta väl och med skärpa i detaljerna. Att skickas i väg från familjen för att tillbringa ibland hela läsåret utan möjlighet till hemresa kunde sätta djupa spår.

Från Västerbottens museum har byggnadsantikvarie Lena Berglund och fotograf Petter Engman, och från Folkrörelsearkivet arkivarie Susanne Odell, arbetat med filmen som delvis är finansierad av Länsstyrelsen i Västerbotten.

Arkivet efter Stiftelsen Västerbottens läns arbetsstugor finns på Folkrörelsearkivet i Västerbotten.

Nedan finns filmen, publicerad av Västerbottens museum, samt extra material om en rymning.

Vinjettbild: barn framför arbetsstugan i Stensele. Fotograf okänd. Fotoarkivet, Västerbottens museum