Jörns folketsparkförening u.p.a

När man söker på Jörn i Folkrörelsearkivets databas får man 123 träffar. Det talar för att Jörnsbygdens innevånare inte är något undantag när det gäller att engagera sig på fritiden. Precis som övriga västerbottningar har man jobbat för en bättre framtid och fritid. Ett stort och fint arkiv som finns hos oss på Folkrörelsearkivet är Jörns folketsparkförening u.p.a, med 5,5 hyllmeter arkivhandlingar.

Föreningen bildas 1932 och vi kan följa utvecklingen i protokollen redan från start. I fastighetshandlingarna ser man att planering av folketshus satte igång omedelbart när föreningen bildas. Bland dokumenten finns kostnadsberäkningar, köpeavtal, entreprenadkontrakten som tecknades och besiktningsprotokoll med mera. Bland ritningarna finner man också förslag från Skellefteå reklam på neonskyltar för biografen.

Biografen blev nog fort populär bland Jörnborna. Biljettredovisningen i arkivet visar att man hade filmvisningar redan 1937, och fram till 1953 finns det redovisning av biljettförsäljningen. I filmförteckningsboken ser man vilka filmer som spelades och när. Till exempel ”En hjältes liv” med Gary Cooper och Signe Hasso i huvudrollerna, som gick upp på vita duken i oktober 1945.

Obs! Filmaffischen är hämtad från Svenska filmdatabasen: En hjältes liv (1944) – SFdb (svenskfilmdatabas.se) Upphovsperson: Jarmo Sundman.

Övriga bilder kommer ur Jörn folketsparkförening u.p.a.s arkiv.

Frökenliv

Vi får löpande in leveranser av olika slag till arkivet, alla intressanta på sitt sätt men vissa mer speciella än andra. Som i början av juni när 96-åriga Siri Lindgren kom förbi arkivet med en pärm med brev.

Hösten 2010 besökte Siri oss tillsammans med ett tiotal gamla kurskamrater – några av de 30 kvinnor som 1950 tog examen från Umeå folkskolelärarinneseminarium – de lämnade då in en tjock pärm med brev som de skrivit till varandra genom åren. Pärmen hade sedan mitten av 1960-talet fått vandra mellan kvinnorna och fylldes med uppdateringar om livet där och då, lärarinnorna hade spritts över hela Sverige men höll på det här viset kontakten med varandra. 2016 gjordes en tilläggsleverans med ytterligare brev av Siri och pärmansvariga Solveig i Hjo.

De trettio kurskamraterna åren 1950, 1975 och 2010.
Omslaget till brevpärmen Frökenliv

Nu i juni 2023 kom så Siri ensam för att lämna de sista breven och göra bok- och pärmslut. Av de trettio kvinnorna födda åren 1926–1927 finns nu bara fyra kvar i livet, varav två drabbats av demens. Brevväxlingen hade avstannat och därmed skulle även resterande brev lämnas in, allt enligt tydliga instruktioner som följt med pärmen.

I samband med leveransen plockades den första pärmen fram ur arkivet i Siri fick läsa och minnas tillbaka. Vi tackar ödmjukt för ett unikt material som ger inblick i 30 kvinnoliv från starten av ett yrkesliv till livets slutskede.

Vinjettbilden överst föreställer Siri Lindgren på besök på Folkrörelsearkivet.

Skellefteås första IOGT-loge

Den första IOGT-logen i Sverige bildades 1879 i Göteborg och fick namnet IOGT-logen nr. 1 Klippan. År 1882 bildades Skellefteås första IOGT-loge nr 125 Adlercreutz. Ordningsnumret talar om för oss i vilken ordning logerna bildats. Vår IOGT-NTO förening 125 Skellefteå, som fortfarande är aktiv, är alltså den ursprungliga första logen och var den 125:e logen som bildades i Sverige.

Carl Herman Engelbrekt Bäckström var den stora drivande kraften bakom bildandet och genomdrivandet av IOGT:s stora framfart i Skellefteå. Han var till yrket föreståndare på kronohäktet. Det var då beläget på Sunnanå. Man kan lätt misstänka att hans engagemang för ett nyktert leverne måste ha vuxit fram med det han fick bevittna och erfara i sin yrkesroll. Han var också ett föredöme när det gällde den demokratiska idén. Alla skulle känna sig välkomna i logerna. Gamla, unga, män och kvinnor. I logerna fick man en röst som räknades när man blev medlem. CHE insåg också att det var viktigt att starta loger i närområdena, inte bara centrala staden. Man hade ju inte så stora möjligheter att ta sig till möten som låg mil bort.

Carl Herman Engelbrekt Bäckström, eventuellt tillsammans med hustrun Kristina Katarina Persdotter (uppgift om vem kvinnan på bilden är saknas). Foto Carl Franke. Skellefteå museum.

Man kan inte skriva om IOGT utan att berätta lite om det fantastiska Ordenshuset, också kallat Godtemplarhuset eller Boston (kärt barn har många namn!) som låg i korsningen Kanalgatan – E4:an i Skellefteå, där MAX nu ligger. Där byggdes den ståtliga och stora byggnaden upp år 1886. Dessvärre brann byggnaden delvis ner och man fick ta nya tag igen. Man hade redan från början tänkt sig en byggnad som inrymde teater, men det var inte ekonomiskt möjligt. Snart insåg man dock att det var en nödvändighet för att kunna fortsätta ta emot teatersällskap. 1911 stod utbyggnaden klar tack vare de insatser medlemmarna i logen kunde bidra med. Byggnaden revs 1962. Ritningar från 1911 finns att skåda i Ordenhusdirektionen 125, Skellefteås arkiv på Folkrörelsearkivet. 

Ordenshuset på Kanalgatan 50, vid rivningen 1962. Foto Enar Sundling/Skellefteå museum.
Mannekängsuppvisnig på Ordenshuset. Höstens och vinterns aftontoaletter vias här av fru Eva Andersson, fru Gunnel Östensson, fru Lisbeth Björkman, fru Stina Lundin, fru Ulla Britt Fohlman, fröken Margret Wennersten och fru Marta Lindberg. Kläderna som visades kom från Lindbergs damekipering. Foto: Nordsvenska Dagbladet/Skellefteå museum.

Det här är en förkortad version av Elisabeth Wiklunds artikel ”Några av demokrations pionjärer – Nykterhetsrörelsen” publicerad i Skelleftebygden nr 1 2022 (Skelleftebygdens lokalhistoriska förenings tidning). Här kan du läsa hela artikeln : Skellefteåbygden

Vinjettbild: Från IOGT:s ordenshus, även kallat Boston, 1/3 1936. Foto: Abel J Tjernlund/Skellefteå museum.

Fanor och standar

Till första maj finns tillfälle att se på alla fanor som används i första maj-tågen runt om i länet. I Västerbotten är det dock nykterhetsrörelsen som har de flesta äldre fanorna/standaren och de dateras till senare delen av 1800-talet och framåt. Allt eftersom var det dock inom den fackliga rörelsen som tillkomsten av fanor var störst och fanor och standar har varit viktiga symboler för folkrörelserna – inte minst som uttryck för gemenskap och kampvilja. Hos Folkrörelsearkivet i Västerbotten finns idag mer än 200 fanor och standar bevarade! De kommer huvudsakligen från just fackliga och politiska organisationer, men också från bland annat nykterhetsrörelsen, idrottsrörelsen och religiösa organisationer.

I Västerbotten hittar vi de flesta äldre fanorna inom nykterhetsrörelsen. IOGT-Logen No 1509, Västerbottens Pärla, var verksam i Bureå mellan åren 1889 och 2014.

År 1988 gav Folkrörelsearkivet ut boken ”Fanor och standar i Västerbotten”, där ett urval av fanor och standar ur våra samlingar presenteras. Här kan du också läsa historien bakom den många gånger stora investering, som en fana var för en förening. Boken har digitaliserats och finns nu tillgänglig på Folkrörelsearkivets hemsida, du hittar den här: Standar och fanor – Folkrörelsearkivet i Västerbotten (folkrorelsearkivet.se)

För den som vill läsa mer tipsar vi också om Margareta Ståhls böcker. Hon har skrivit om fanor inom arbetarrörelsen och fackliga organisationer, bland annat i sin avhandling vid Linköpings universitet 1999: ”Vår fana röd till färgen”, och i boken ”Vår enighets fana” (1998). I en artikel på demokrati100.se skriver Margareta också om ”Rösträttsfanornas budskap”, den hittar du här: Rösträttsfanornas budskap | Demokrati100.se

Vinjettbild: Första maj i Umeå 2014. Foto: Folkrörelsearkivet i Västerbotten.

Västerbottniska gymnaster i OS i Berlin 1936

Minnen från OS i Berlin, Ingrid Nilsson Olssons arkiv, Folkrörelsearkivet i Västerbotten.

Historien av västerbottningar i Olympiska spelen är lång men frågan är om länet både förr eller senare varit så välrepresenterat som i OS i Berlin 1936? Den sommaren sände Sverige 1 200 gymnaster för att genomföra en massuppvisning på Olympiastadion i Berlin. I truppen fanns 29 västerbottningar, 12 män och 17 kvinnor, utvalda bland 80 anmälda. Uttagningar hade hållits i folkskolans gymnastiksal Umeå där man bland annat prövat talang för svikthopp, sidvridning och tåstående.

De 29 utvalda kom från olika håll och föreningar i länet. Norrbyskärs gymnastgrupp bidrog med tre deltagare och fyra läroverkspojkar från Umeå, som precis gått in i lumpen, hade turen att få ta ut skördepermission för att i slutet på juli få komma sig i väg på det stora äventyret i Berlin. Sävenäs-Rönnskärs IF, gymnastikföreningen Ryck in och IFK Umeå bidrog också med flera deltagare. Från Sandviks IK prövade den 20-åriga Ingrid Nilsson lyckan. Nilsson tilldelades till en början en reservplats men fick i juni besked att också hon kvalat in i den svenska truppen.

Deltagar- och resekostnad, ca 150 kr, förväntades deltagarna stå för själva, upplevelsen och möjligheten att få komma till miljonstaden Berlin och se olympiaden ansågs vara nog.
Olympiska sommarspelen i Berlin 1–16 augusti 1936 blev en verklig publikfest, 3,8 miljoner såg tävlingarna med nära 4 000 deltagare från 49 länder. Sverige tog sammanlagt 20 medaljer varav 6 guld.
Gymnastikuppvisningarna var utom tävlan men Västerbottens gymnastikförbund var mer än nöjda:

Om de stora massuppvisningarna i Berlin kan sägas, att de blevo en glansfull fest – en storstilad propaganda för svensk frivillig gymnastik

Gymnastikförbundet var inte de enda som tog chansen att framföra propaganda. Spelen skulle bli en uppvisning i tysk organisationsförmåga, hakkorsflaggorna vajade både inne och utanför Olympiastadion och militäruniformer blandade sig i folkvimlet. Själva spelen öppnades av den redan då omtalade tyske rikskanslern Adolf Hitler.

OS-gymnasten Ingrid Nilsson (senare gift Olsson) kom att bli en länsprofil som ledare för truppgymnastik. Redan hösten 1936 efter hemkomsten från OS tilldelades Ingrid Nilsson Västerbottens gymnastikförbunds förtjänsttecken för att hon tillsammans med Britta Granberg, senare Vincent, lett Sandviks IK:s gymnastiktrupp till att bli ”distriktets erkänt bästa”. På 1940-talet gav sig Ingrid Nilsson Olsson i kast med den nya flugan husmodergymnastik och ledde Holmsunds kvinnliga gymnaster under många år, bland annat deltog gruppen i Lingiaden, en stor internationell gymnastikuppvisning i Stockholm 1949.

De uttagna gymnasterna från Västerbotten. Klipp ur Västerbottens gymnastikförbunds arkiv, Folkrörelsearkivet i Västerbotten.
Gymnasterna Ingrid Nilsson (gift Olsson) och Britta Granberg (gift Vincent), Sandviks IK, deltog båda i den svenska gymnastiktruppen under OS i Berlin 1936. Foto ur Ingrid Olssons arkiv, Folkrörelsearkivet i Västerbotten
Instruktioner för de kvinnliga gymnasterna som deltog i massuppvisningen i OS i Berlin 1936. Ur Västerbottens gymnastikförbunds arkiv, Folkrörelsearkivet i Västerbotten.
Fotodokumentation från husmodersgymnastiken vid Lingiaden 1949 i Stockholm. Ur Ingrid Olssons arkiv, Folkrörelsearkivet i Västerbotten.
Deltagare från Holmsund i Lingiaden 1949. Ur Ingrid Olssons arkiv, Folkrörelsearkivet i Västerbotten.

Västerbottens läns arbetsstugor

Västerbottens museum och Folkrörelsearkivet i Västerbotten har tillsammans producerat en dokumentärfilm som berättar om en företeelse som kanske inte är så bekant längre, men som var många barns vardag under första hälften av 1900-talet. Under närmare fem decennier på 1900-talet var de så kallade arbetsstugorna i Västerbottens inland tillfälliga hem för barn från fattiga familjer i väglöst land, som annars inte skulle kunna gå i skolan.

Idén om arbetsstugorna kom ursprungligen från feministen och filantropen Anna Hierta-Retzius i Stockholm redan på 1880-talet. Där var arbetsstugorna inrättningar dit de fattigaste arbetarbarnen kunde komma på eftermiddagarna, få tillsyn och lära sig vissa sysslor, medan stugorna i Norrland blev regelrätta bostäder för barnen under läsåret. Men också i de norrländska arbetsstugorna skulle barnen utföra olika sysslor vid sidan av skolan. Förutom att hjälpa till i arbetsstugans hushåll skulle de lära sig slöjdarbete. Barnen skulle fostras ”till gudsfruktan, arbetsamhet och rena seder för att bli goda, för samhället och hembygden nyttiga medborgare” som det står i stadgarna från 1925. Flickorna kunde fläta korgar, sticka, väva och sy, medan pojkarna band borstar och arbetade med träslöjd och skomakeri. Stiftelsen Västerbottens läns arbetsstugor startade upp sin första arbetsstuga i november 1909 i Vilhelmina och den kom åren därefter att följas av fler på andra orter i länet. Systemet pågick fram till 1950-talet då arbetsstugorna kommunaliserades och förvandlades till skolhem för elever med lång väg till skolan.

Filmen om arbetsstugorna bygger på ett gediget grävande i arkiven, men också på intervjuer med människor som bodde på arbetsstugorna. I dag är barnen till åren komna men minns ofta väl och med skärpa i detaljerna. Att skickas i väg från familjen för att tillbringa ibland hela läsåret utan möjlighet till hemresa kunde sätta djupa spår.

Från Västerbottens museum har byggnadsantikvarie Lena Berglund och fotograf Petter Engman, och från Folkrörelsearkivet arkivarie Susanne Odell, arbetat med filmen som delvis är finansierad av Länsstyrelsen i Västerbotten.

Arkivet efter Stiftelsen Västerbottens läns arbetsstugor finns på Folkrörelsearkivet i Västerbotten.

Nedan finns filmen, publicerad av Västerbottens museum, samt extra material om en rymning.

Vinjettbild: barn framför arbetsstugan i Stensele. Fotograf okänd. Fotoarkivet, Västerbottens museum

Familjen Sandström på Karlgård

Skelleftebygden, Karlgård
Läs mer om Karlgårdsarkivet i denna artikel av Skellefteåbygden nr. 1/2011 (klicka på länken)

Vid älven mellan Sörböle och Sunnanå i Skellefteå ligger Karlgård. Under 1800-talet låg bygdens främsta skeppsvarv här och drevs av familjen Sandström. Familjen var inte bara skeppsbyggare utan ägde även ett handelshus med beställningar från bland annat Stockholm, Gävle, Göteborg, Malmö och Köpenhamn. Deras skepp tog även frakter till hamnar runt Östersjön och bort mot England och Portugal.

Ur: Människor och miljöer i Skelleftebygden under 1800-talet, Ulf Lundström, Skellefteå 2008. Fotograf: okänd
Foto ur: Människor och miljöer i Skelleftebygden under 1800-talet, Ulf Lundström, Skellefteå 2008. Fotograf: okänd

Karlgårdsarkivet består av över 1200 handlingar från 1800-talets början fram till andra världskriget. När arkivet lämnades till Folkrörelsearkivet förstod dåvarande föreståndaren Peter Gustavsson genast att materialet var unikt och att det knappt fanns
något liknande någonstans.

Exempel på handlingar i arkivet är dagböcker från ett antal fartygsbyggen, brev och instruktioner till skeppare, kvitton på leveranser och åtskilliga privata brev.

Här nedan kan ni se exempel på två av de brev som finns bevarade. Det ena berättar om dåtidens tillverkare av ankarkätting och hur en ny typ av kvarnhjul ska provas fram, det andra ger en inblick i värdet av en dagstidning. För den historieintresserade finns många spår att spinna vidare på!

1937_001

Bolnäs & Järfsö d 12 september 1836

Heders Broder!

Dina båda högst välkomna bref har jag haft nöjet emottaga vid min hemkomst från en resa som jag gjort till Storjufrun och Gefle. Dett skall uppföras en båk på nämnde jufrun hvilken jag speckulerade på, att antiprinera men den gick till för låg summa att jag icke kunde ingå på dett.

Mina göromål hindra mig att nu resa ner till Stockholm och således får vi ej träffas därstädes om icke du blifver där hela hösten, då torde dett hända att vi därstädes träffas, du nämner att du skall taga en ketting från Furudal, på deras godhet kan jag fult försäkra dig om att den fulkomligen motsvarar de Engelska kettingarna i alla afseenden och hvad som beträffar deras styrka så pröfva alla så väl större som finare kettingar, och om man är närvarande eller ej så får man dem lika goda, stöden göres äfter som du önskar i alla kettingar som tillverkas på Furudal och i utseende kan dom icke tillverkas bättre på något annat ställe, så att jag tror att du skall fullkomligen blifva nöjd med det samma, jag skrifver till en god vän på bruket och bad honom att han ovillkorligen lagar dig en stark och vacker tjetting.

Du skall vara god att göra en tjenst åt mig, underrätta dig om den mjölqvarn som ligger utmed Röda och Blåa slussen huru den kan arrenderas på kortare eller längre tid dock får du icket låta någon veta att jag bet dig därom – orsaken hvarför jag vill arrendera denna är att jag uppfunnit ett hjul som jag kan sätta i rörelse ehuru det fästes alldeles under vattenytan och har en minst 10-dubbel kraft mot ett annat kvarnhjul eller sådanna som nyttjas vid nämnde qvarn, och således kan ett sådant hjul begagnat derstädes nästan alltid hålla qvarnen igång.

Herrom får du ingenting nämna fören du ser min patentansökning införd i Stads Tidningen.

Skrif och underrätta mig huru det är mäd omnämnde qvarn tillika om du tänker på öferluleå eller någon byggnad på gården. Min hälsning till din kära far och moder jemte din syster dig sjelf vare ej glömd av       

Vännen OG Alm

1937_003
1937_004

Ädle och Högaktade Herr Copwerdie och Skepps Byggmästare!

Som jag narrat mig med det hoppet, att min son skulle prenumerera äfven detta år på awisorna, hvilket likväl icke skett; Så har den ledsamheten träffat mig, att jag altifrån detta års början icke fått läsa mer än några strödda Blad af afton Bladet, och som jag av Herr Krono Befallningsman Clausén, som skall wara Herr Capitens medintressent i afton Bladet hört att de stadna hos Herr Capiten; så drifver mig ledsnaden, att i förlåtande på Herr Capitens ädelmod och gunst, ödmjukast anhålla, att, om möjligt är, få låna de lästa numrorna från nyåret till denna tiden, emot det jag vågar försäkra, att med ödmjukaste tacksägelse skyndsamt och ordentligen efter nummer, samt utan att nedsmutsa eller illa hantera något blad, återställa alt vad Herr Capiten skulle gunstbenäget hafwa godheten att lemna mig, och jag skall, då Gud mig nåd förlänar, söka redligt upfylla mitt löfte och förbindelse, ty det blefwe mig ett nöje så wäl som sysselsättning, emedan jag icke är af angelägna göromål occuperad. Wärdes förlåta mitt driftiga företag, om gunstligt swar anhålla ödmjukast, antingen jag häri lyckas eller skulle misslyckas, hvarmed jag ock måste vara nöjd sedan jag hördt mig för, och med högaktning har äran förblifva

ädle och Högaktade Herr Capitens

Morön d: 13 maji, 1833        

ödmjuke tjänare, Jonas Widestedt, f:d: Comminister

Text och bildurval: Marika Eserstam Kjellsson.

Källor:
Arkivet från Karlgård, Sörböle (Folkrörelsearkivet i Västerbotten)
Människor och miljöer i Skelleftebygden under 1800-talet, Ulf Lundström, Skellefteå 2008
Sevärt längs Hälsans stig, Skellefteå hembygdsförening 2014
Skelleftebygden – Tidning för lokalhistoria, 1/2011 (klicka på länken för att komma till tidningen!)

Hjalmar Höglunds personarkiv

Bland Folkrörelsearkivets personarkiv finns en spännande samling almanackor, brev och andra handlingar, efter en man som vid 1900-talets början emigrerade från Västerbotten till Kanada. Hans fotosamling finns dessutom inlämnad på Fotoarkivet vid Västerbottens museum och tillsammans utgör handlingarna ett fantastiskt fint dokument över en utvandrare och vardagslivet både i Kanada och i hemmet i Västerbotten.

Fotografi på några av Hjalmar Höglunds almanackor.
Några av Hjalmar Höglunds almanackor i Folkrörelsearkivets samlingar.

Hjalmar Höglund, sedermera fotograf och ”foreman carpenter”, föddes den 7 augusti 1885 i Järvsjö, Vilhelmina. Nitton år gammal utvandrar han till Kanada, närmare bestämt i November 1904. Före honom hade några släktingar från Järvsjö redan åkt, däribland Hjalmars syster Anna. I breven och almanackorna Hjalmar efterlämnat kan man utläsa små delar av ett stort äventyr – om hur han försörjer sig på ströjobb till att så småningom vara förman på olika byggen. Om långa arbetsdagar (ofta 10, ibland 12 timmar), korta notiser om hur han ligger sjuk i tyfus, om kalas hos vänner, besök hos ursprungsbefolkningen och mycket annat.

Del av uppslag i Hjalmars almanacka från 1913, när han gifter sig med Ellen.
Ur Hjalmars almanacka från juni 1913. Här finns en notis om giftermålet med Ellen: ”Injick i det ekta ståndet kl. 2.45 em Shun och Norman Vitnen”.

Hjalmar skriver också om giftermålet med Ellen, ”min gumma” och en dotter som föds och döps – och så en tvär vändning, i form av en hemresa utan fru och barn, till Järvsjö i början av juni månad 1916, bara några månader efter dottern Ruths dop. I kalendern beskriver Hjalmar hemresan över Atlanten, och så hemkomsten onsdag den 14 juni: ”Kom hem kl 5 em treffar pappa o mamma”, och dagen efteråt då ”folk helsar på i massor”. Härefter följer fler noteringar om dagarna i Järvsjö, till och med den sista almanackan som räcker till 31 december 1917. I denna sista almanacka står noterat om arbete och nöje, om när Hjalmars mor andra veckan i september 1917 tar upp potatis och om när han umgås med vännerna Wahlström tvärs över sjön. En liten extra tvist är att paret Wahlström, som varit barnlösa i sju år, 1917 får sin första dotter. Då pratas det på byn, att Hjalmar allt kom hem bra lägligt från Kanada.

Hjalmar Höglunds biljett för att åka till Kanada 1904.
Hjalmars biljett för resan med Allan-linjen till Kanada år 1904.

Hjalmar blir kvar i Järvsjö till sin död 1971. På dödsbädden kallar han till sig den äldsta av flickorna Wahlström, och bekräftar det som de redan anat – att det verkligen är han som är hennes biologiske far. En historia som författaren Lennart Frick för övrigt beskriver i Västerbottens-Kuriren den 2 oktober 2015.

Fotografi på monter med handlingar ur Hjalmar Höglunds arkiv (Almanackor, biljett och brev)
Handlingar ur Hjalmar Höglunds arkiv.
Bild på utställning från Arkivens Dag. Ur Fotoarkivets fotosamling samt en karta med texter till platser där Hjalmar varit.
Från utställning vid Arkivens dag om Hjalmar Höglunds vistelse i Kanada. I samarbete med Fotoarkivet, Västerbottens museum.

Tillsammans med fotografier ur Fotoarkivets samlingar kan vi så lägga ett pussel över Hjalmar Höglunds liv, om vad en företagsam emigrant från Sverige fick betalt per timme, om hur han reste runt i Kanada efter jobb och mycket mera. Tack vare fotografierna på Fotoarkivet kan man dessutom, utöver hans egna ord, få ögonblicksbilder av hur det såg ut på platserna han vistades, och de personer han hade omkring sig! Och nog är det så, att ju mer vi får veta, desto fler frågor väcks, om denne utvandrare som vände åter.

Källor:
Folkrörelsearkivet i Västerbotten
Västerbottens Museum
Västerbottens-Kuriren 2015-10-02